Idag exakt för fyra år sedan låg jag på operationsbordet i Uppsala. Man kan säga att det var där min resa startade till ett liv med barn.
Ett liv med hjärtfel som jag har, har inneburit många läkarbesök och kontroller. De sista åren innan min operation handlade nästan alla läkarbesök om hur jag skulle klara av en eventuell graviditet. Hur stora påfrestningar det skulle vara för mitt hjärta att genomgå en graviditet samt en förlossning. man kom fram till att en operation var bäst...
Det var inte bara läkarna som skulle fatta ett beslut om det var dags för en operation, även jag hade vissa delar att ta ställning till. Dels var jag inte så pass sjuk ännu att jag egentligen behövde en operation. Jag fick själv välja att genomföra den tidigare. Ville liksom ha det avklarat till den dagen vi ville ha en bebis!
Mitt andra val blev att välja hjärtklaff... Jag var tvungen att få en helt ny klaff eftersom aortaklaffen jag föddes med var för trång. Då finns det två olika klaffar att välja mellan, biologisk eller mekanisk klaff. Den biologiska klaffen innebär att man slipper äta blodförtunnande mediciner vilka är helt olämpliga om man vill bli gravid. Du måste däremot göra om operationen efter 10-15 år... Den mekaniska klaffen håller hela din livslängd men helt olämplig om man vill bli gravid...
Mitt val? Det vet ni redan! Denna resa som jag har genomgått för att få Molly har varit värd allt! Känns bara så overkligt. Att jag måste hjärtopereras igen vill jag däremot helt förtränga. Nu kommer det nämligen finnas barn, förhoppningsvis två, som skulle förlora sin mor om något skulle hå galet... En far som då skulle bli ensamstående... Förbjudna tankar som inte går att tränga bort.
Till min sambo, mamma, pappa, syster, svärföräldrar och alla andra som fanns där under denna resa, som jag vet kommer finnas där under nästa också,
Älskar er.
Linda vår underbara dotter vi har gått igenom mycket du jag o pappa, och det finns inget vi inte skulle klara av tillsammans. Vi kommer alltid att finnas till för dej och din underbara lilla familj, Du gav oss ett underbart litet barnbarn som man längtar efter hela tiden. vi älskar dej mamma o pappa
SvaraRaderaLinda du får mig att gråta!! Förstår att du vill förtränga men om 10-15 år så har tekniken gått ännu längre framåt och det är inte helt omöjligt att dessa operationer nästintill ses som "rutiningrepp".. Du är ju rena stålkvinnan - klart du fixar! :) Kram till er alla!
SvaraRaderaKram till er också! Hoppas verkligen på bättre teknik och utveckling inom detta område! Är ingen stålkvinna alls, hahaha
RaderaÅh, kära vän! Sitter med tårar i ögonen! Du klarar allt! <3 Tänk positivt, när det väl är dags for operation har du många nära runt dig och precis som Hannah skrev, ny teknik kommer definitivt finnas där! Ha en bra dag vännen! Kram! <3
SvaraRaderaLinda Du valde rätt våra barn gör livet fullkomligt och du är en underbar mor-- lilla Molly vet inte än hur lycklig hon kan vara att ha dig som Mor du har verkligen offrat allt. Du har min respekt och mitt stöd alltid-- du är min idol!! Kram Elisabeth
SvaraRaderaJag minns det som igår hur nervös jag var på din operationsdag, bara väntade på att få höra ifrån Eric att du var på uppvaket och att allt gått bra!
SvaraRaderaTänk att det gått 4 år redan, vart tar tiden vägen!
Säger som de innan mig, tills det blir dags nästa gång så har tekniken gått framåt och det kommer gå så bra!
Och till den gången kanske du har lärt dig att skynda långsamt också ;-)
Kram Anne